mood
Till vänster ser ni en bild på mig, minns inte riktigt hur gammal jag var då, däremot så vet jag hur mycket jag älskade blåbär.
Ni ser säkert att jag har lila blåbärsfläckar runt mina bulliga kinder som är fyllda med bär. Ser ni även hur jag matchat fläckarna med mina lila galonbyxor jag har på mig? Redan då var jag värsta fashionistan ute i blåbärsskogen. Min mamma och jag brukade alltid plocka blåbär på sensommrarna ute på vårat landställe i norra skärgården. Jag åt alltid lika många blåbär som mamma hunnit plocka ned i korgen. Blåbärsbarn som jag var så satte man mig bara bland blåbärsris, och sedan kunde jag sitta och underhålla mig med de små bären medans de vuxna plockade på. Och varenda gång när vi kom hem så tvättade mamma bort mina blåmärksblå fläckar runt munnen.
Den andra bilden är tagen idag, och ni undrar säkert varför jag valt att kombinera dessa två bilder i samma inlägg. Egentligen behöver ni inte veta det heller. Men den lille blåbärspojken till vänster och denna högra bild har ganska mycket gemensamt, tro det eller ej.
För precis som blåbärsresterna på min kind, så är stjärnor också bara fläckar på natthimlen. Fläckar som vi alla har legat och tittat upp på mitt i natten. Fläckar som ingen vill torka bort.
Men just nu ser jag inga fläckar, jag ser inga fläckar som borde torkas bort. Jag ser inga fläckar att titta upp på mitt i natten. Jag varken vill det ena eller andra. Jag ser inga fel som ska justeras och jag ser inget ljus längre bort.
